I dag är det två år sedan Grim förlag gav ut Elisabeth Lindströms bok I sorgens famn. Jag minns fortfarande när jag läste första, obearbetade versionen och grät genom hela läsningen. Magkänslan talade tydligt om att det här var en berättelse som måste ges ut i bokform. Flera vändor senare hade Elisabeth, med ovärderlig hjälp av redaktör Joanna Björkqvist, mejslat fram det som blev slutversionen. Och nu har det redan gått två år.
Baksidestexten:
I nionde klass började problemen för David. Han kände sig yr och snurrig. Att ta sig igenom en text blev svårt. Samtidigt blev han allt tystare och allvarligare. De medicinska undersökningarna gav inget svar på vad som var fel. I perioder mådde han bättre, men varje gång ett kärleksförhållande tog slut mådde David fruktansvärt dåligt. Så dåligt att han tog sitt liv en augustikväll 2011.
Efter sig lämnade David förtvivlade nära anhöriga och goda vänner i ett fullständigt kaos. Familjen var i chock. Det värsta som kunde hända hade skett.
Elisabeth Lindström, Davids mamma, behövde skriva för att överleva. Hon ville sätta ord på sina tankar och känslor och skrev dagbok under det första året som gick. Dagboksanteckningarna har omarbetats till en bok för att kunna vara till stöd och tröst för andra drabbade.
I sorgens famn är en öppenhjärtig berättelse om en mammas första år med en änglason.