Joanna Björkqvist har precis kommit ut med sin senaste bok, Våra älskade orkade inte leva, på Grim förlag. Hon har också varit redaktör för Sorgbägare av Annika Bengtsson, som publicerades i slutet av november 2015, samt för de två kommande titlarna på Grim förlag, Bara Business av Björn Jutendahl och I sorgens famn av Elisabeth Lindström.
I dag gästbloggar Joanna här.
Jag har alltid älskat ord, språk och berättelser. Det är roligt att prata, härligt att läsa och fantastiskt att skriva. Det allra bästa för mig är när jag får en växelverkan mellan alla de här delarna och får göra det ena en stund och därefter det andra för att övergå till det tredje, för alla varianter befruktar varandra på ett kreativt sätt.
Prata har jag gjort med stort intresse och väldig intensitet sedan jag var riktigt liten och min nyfikenhet har alltid varit stor. Det kan min familj intyga med ett milt leende. Samma familj har lagt basen för alla berättelser jag bär inom mig. Mina föräldrar läste alltid sagor för oss barn och så fort jag blev gammal nog tog jag över stafettpinnen och läste för mina småsyskon.
Jag var bara fem-sex år när jag gjorde barnböcker där jag både plitade ner några få ord och ritade bilder med färgglada tuschpennor. Knappt ett par decennier senare läste jag litteraturvetenskap på universitetet och sög i mig alla de bästa historierna som skrivits ner genom alla tider för att sedan raskt vandra vidare till journalistprogrammet och skriva själv.
Allt det här har kokats ner till det gör idag; jag pratar med mina intervjupersoner, jag skriver ner deras berättelser och jag kommenterar på djupet andras böcker genom att vara redaktör.
Under arbetet med min senaste bok Våra älskade orkade inte leva, som kom ut på Grim förlag den 16 februari i år, fick jag användning för mina journalistiska kunskaper och erfarenheter, för då intervjuade jag åtta nära anhöriga till personer som tagit sitt liv samt två personer som i sina yrkesroller möter de anhöriga och människor som går i självmordstankar. Det blev gripande möten som krävde fingertoppskänsla för att skrivas ner på ett balanserat sätt.
Trots att det var tungt ibland kändes det ändå roligt att arbeta med boken. Det berodde på att jag tyckte att ämnet var så viktigt, att jag fångats av historierna mina intervjupersoner berättade för mig och att jag kände att jag kom till min rätt, vilket är väldigt viktigt för mig i arbetslivet.
Jag varvade bokskrivandet med att vara redaktör för andra böcker och det blev en perfekt mix för mig. När ett kapitel i min egen bok var färdigt var det skönt att få göra något helt annat under ett tag och ägna mig åt någon annans text.
Mitt arbete som redaktör går mest ut på att medvetandegöra och tydliggöra, brukar jag tänka. När man skriver en bok är det en lång process och då är det lätt att bli blind för saker som till exempel trista upprepningar, att karaktären kanske inte håller ihop hela vägen eller att det finns logiska luckor i handlingen. Det där ser jag när jag läser med nya friska ögon och det är väldigt värdefullt att låta någon utomstående, som inte är en snäll kompis, komma med synpunkter.
Jag är en riktig petmoster både när det gäller mina egna och andras texter och det är det som är så roligt att arbeta med ord på alla de sätt jag gör. Jag älskar att grotta ner mig i texter för att nå ett så bra resultat som det någonsin är möjligt och det är inte bara för min skull.
Det är faktiskt främst för läsarnas skull.
