Måndagen den 20 april släpptes I sorgens famn av Elisabeth Lindström på Grim förlag. För snart fyra år sedan tog Elisabeths yngste son David sitt liv och under det första året som följde skrev hon dagbok för att överleva. Hon var tvungen att sätta ord på alla de tankar och känslor som hon bar på. Dagboksanteckningarna har nu bearbetats till en bok för att ge stöd och tröst till andra drabbade och även fungera som ett verktyg för människor som jobbar med personer som lider av psykisk ohälsa.
– Jag hoppas att boken ska få stor spridning, för den psykiatriska vården i vårt land är under all kritik och behöver förändras. Dessutom måste hjälp och stöd till de efterlevande ges i ett snabbt skede. Nationella riktlinjer måste skapas så att man, som vi, inte lämnas med en lapp med ett telefonnummer till psykakuten, förklarar Elisabeth Lindström.
Det var i nionde klass som problemen började för David. Han kände sig yr och snurrig. Att ta sig igenom en text blev svårt. Samtidigt blev han allt tystare och allvarligare. De medicinska undersökningarna gav inget svar på vad som var fel.
Han grubblade mycket över vem han var och hur framtiden skulle se ut. De drömmar han hade om ett yrkesliv inom militären krockade med den sexuella läggningen, ansåg han själv. Trots att ingen annan hade några problem med hans homosexualitet störde den bilden han hade av sig själv.
I perioder mådde David bättre men varje gång ett kärleksförhållande tog slut mådde han fruktansvärt dåligt. Så dåligt att han tog sitt liv en augustikväll 2011.
Efter sig lämnade han förtvivlade nära anhöriga och goda vänner. Familjen var i chock, för trots att det gått fjorton år sedan David drabbades av psykisk ohälsa verkade han må bättre just nu. Han hade fått sitt drömjobb inom det militära och skulle börja där bara några dagar senare. Men istället avslutade han sitt liv.
– De tecken på depression som vi tidigare sett fanns inte där nu, så chocken var total. Jag frågade mig ”Varför?” utan att finna ett svar. En väninna till min mamma sa en gång att David hade ”tunn hud” och så var det. Han var en känslig kille, som grubblade mycket.
Elisabeth är i grunden lärare och har arbetat som det i tretton år. Hon har även haft en butik, där hon sålde barnkläder, babytillbehör och mammasmycken, i åtta år. Ett tag efter Davids död bestämde hon sig för att stänga butiken, men att gå tillbaka till skolans värld visade sig vara för tufft.
– Efter Davids död klarar jag inte av stress längre och att arbeta i skolan idag är alldeles för stressigt, så nu är jag föreståndare på GIF:s vandrarhem i Gimo istället.
Elisabeth har även flera ideella uppdrag. Hon aktiv inom både Spes, SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd, och Suicide Zero. I den sistnämnda föreningen är hon volontärsamordnare och tar hand om alla ansökningar som kommer in från personer som vill hjälpa till att sprida kunskap om suicid.
I Spes är Elisabeth kontaktperson för Östra Uppland och suppleant i riksstyrelsen. Hon leder även sorgegrupper för anhöriga som drabbats av en närstående tagit sitt liv.
Elisabeth bor i Gimo tillsammans med sin man Christer och de har två barn kvar i livet och sex barnbarn. Även hunden Timjan är en viktig familjemedlem och skänker mycket glädje till familjen. Att läsa, skriva, måla, resa och fotografera är stora intressen för Elisabeth och hon har alltid tyckt om att vara kreativ och att handarbeta. Redan i tonåren sydde hon sina egna kläder och det är något hon fortfarande gör ibland.
Att bearbeta dagboksanteckningarna och göra dem bokmässiga till I sorgens famn har varit terapi för Elisabeth, men självklart också både svårt och tungt.
– Det har varit en berg- och dalbana rent känslomässigt, för jag tvingades ju genomlida allt igen. Samtidigt har arbetet med att sätta ord på mina känslor och alla de erfarenheter som min familj och jag har fått varit till hjälp i mitt sorgearbete. Jag känner mig starkare nu tack vare det och jag vill visa för andra drabbade att man överlever, även om jag inte trodde jag skulle göra det i början.
7 svar på ”Elisabeth Lindström”